Nicklas Lundblad har har skrivit ett tankeväckande inlägg om avlyssning och effektivitet (mer specifikt förslaget om att tillåta FRA att avlyssna ledningsbunden trafik). Nicklas skriver:
De stora terrordåd som skett i USA. Storbrittanien, Spanien och på andra ställen har skett efter det att system för massiv avlyssning implementerats. Detta tycks inte ha lett till att dåden kunnat stoppas. Det finns ett särskilt motargument mot denna linje i argumentationen, som också tas upp i regeringens proposition, nämligen att det inte är möjligt att säga så eftersom man då ignorerar alla de gånger då dåd förhindrats och säkerhetstjänsten varit förhindrad att berätta om det.I propositionen driver man denna linje stenhårt och skriver att det inte är möjligt att lämna ut exempel på framgångsrik avlyssning, eftersom det skulle röja information som är viktig för den nationella säkerheten. Det är ett rejält otillfredsställande argument. Borde det inte åtminstone vara möjligt att för en parlamentariskt sammansatt kommitté eller nämnd redogöra och låta denna nämnd utvärdera nyttan av avlyssningen? Och dessutom är det ju nyttan av trådlös avlyssning som avses, eftersom trådbunden kommunikation inte kunnat avlyssnas.
Nicklas skriver vidare att:
Jag inser att den sista frågan är krass, men den kan inte ignoreras. Antag att systemet stoppar ett terrordåd i Stockholm. Vad är det då, post facto, värt? Rent ekonomiskt? Att här brösta sig och säga att varje människoliv som räddas är värt allt vi kan satsa är helt enkelt inte sant – inget samhälle fungerar på det sättet, vi prioriterar alltid i så väl sjukvårds- som säkerhetsfrågor, vi gör en riskanalys och vi allokerar medel.Hur mycket är det värt att stoppa ett terrordåd som dödar trettio människor i centrala Stockholm?
Det går att spetsa till frågan. Är det värt mer än en satsning på hjärtsjukvård som räddar trettio liv? Är det värt mer än en insats för biståndet som räddar 3000 barn i Afrika? Är en satsning på övervakningssystem överhuvudtaget ekonomiskt rationell? Det är en deldiskussion som saknats i den i och för sig viktiga debatten om FRA-förslaget och den personliga integriteten.
Att kallt räkna på kostnaden för terrorbrott låter hemskt, men som Nicklas skriver gör vi det på andra ställen – och om vi börjar göra det är vi kanske på väg bort från terror och till rationellt tänkande.
